Det stora missförståndet, de onda krafterna biter mig i hälsenan, en räddad svensk familj har förvillat sig bort från den säkra vägen.

Jag kommer till jobbet och på avbokningslistan står en av mina kunder. De har ångrat sig är allt som meddelas mig. Den första känslan är att det inte kan vara sant, jag har engagerat mig i dem till 100 procent. Det kanske har hänt ett missförstånd, det måste vara något underligt som kommit i vägen. Jag vet att mina kunder vill ha mina larm.

Även om jag är övertygad om missförståndet, så måste jag rapportera annulleringen på tavlan för allas beskådning. Det förhatliga lilla strecket på fel ställe sinkar ner mig i min marsch mot mitt uppsatta mål: fem säkrade familjer i veckan. En om dagen.

Jag trillar ner på rankingen, är inte längre den bästa säkerhetsarbetaren. Den livsfarliga hopplösheten kryper närmare. Den som gör att man inte orkar nå folk, inte orkar nysta fram det där unika som man behöver för att putta över dem till den säkra vägen. Ibland är hjältejobbet vi gör för det svenska folket särskilt otacksamt.

Jag häller upp en ångande kopp java, andas in aromen, skakar av mig alla negativa känslor och stegar in till min arbetsplats. Genast letar jag fram avbokarfamiljen i min lista, förbereder mig på att låtsas att de inte alls har avbeställt, bara haft en fundering, vad var det som hänt? Det är ju så viktigt det här larmet, för dig och barnen. Du har rätt att känna dig trygg i ditt eget hem. Det är för din skull så att du ska slippa få inbrott. När man skaffar larm har man sett att tjuven går någon annan stans. Jag berättade det sist som du säker kommer ihåg och jag vet att du tycker det är viktigt att få ha huset ifred. Tycker man det är det bara dumt att ge tjuven mer tid än nödvändigt, det är lika bra att montören kommer ut igen så att vi får det fixat. Eller hur!?

Om man skall vara en säkerhetshjälte på riktigt finns det inga avbokningar och inga nej.