Den tragiska historien, som jag har hört så många gånger, när jag av ödets nyck råkar nå någon som nyligen har fått ett inbrott, det är dags att den berättas. Själva orsaken till min strävan.

Som ni förstår måste alla samhällets förkämpar bära tystnadspliktens ok, men det är en börda jag axlar med glädje. Så för enkelhetens skull behöver vi ett namn på alla dessa offer, en modellfamilj som får representera dem. Och vilket namn kan vara bättre än Svensson.

När jag ringer Svensson är det frun som svarar och som ett skämt berättar hon att jag ringer för sent, att dom redan fått sitt inbrott att det nu inte finns så mycket kvar att ta. Hon döljer dåligt hur hon egentligen känner. Empatin svallar upp och tar över min röst så att den mjuknar upp. Med en försiktig framtoning informerar jag henne pliktskyldigt om hur orättvis statistiken tyvärr är:

När man väl har fått inbrott löper man en förhöjd risk att vara fler. För tjuven vet vad som fanns och räknar kallt med att de stulna sakerna kommer att vara ersatta inom ett halvår med hjälp av försäkringspengar. Min vän, du måste förstå att det aldrig har varit så viktigt som nu att säkra ditt hem, för försäkringen ersätter alla förluster utom en. Känslan av trygghet, av att ditt hem är ditt.

Jag förstår hur jobbigt det måste kännas när du emellanåt är tvungen att låta dina barn vara hemma ensamma. Barnen är det viktigaste vi har.

Jag kan bara beklaga att jag inte nådde fram tidigare, men lyssna på vad jag kan erbjuda dig. Du har här en möjlighet att vinna tillbaka den säkerhet och trygghet du en gång ägde. Du kommer att tryggt kunna lämna barnen hemma, trygg i vissheten om att tjuvarna går någon annan stans, trygg i vetskapen om att Kalle alltid har en väktare till hands med en enkel knapptryckning.

Det händer att rädslan har slukat deras förstånd, att de inte lyssnar och därmed inte lyckas förstå. De dagarna går jag hem med gråten i halsen.